Vårt fyrfota barn

Ja att ha hund det är lite som att ha ytterligare ett barn här hemma.

Som jag nog berättat tidigare tog vi över en hund och till våren är det två år sedan.

Han är en 10 år gammal Bichon Bolognese.

Nu var det min mans barndomsdröm som gick  i uppfyllelse och jag hade inte hjärta att neka honom detta.

Friherren är ju hemma på dagarna så det är han som sköter om honom till största delen.

Jag gosar mest med honom ha ha...

Han är en glad och lättsam liten hund som älskar att vara ute och gå.

Uppvuxen till större delen på landet men numera småstadshund.

Passar honom rätt bra för han gillar inte snö och kyla och skyndar sig hem om väglaget är besvärligt.

Enda bekymret är väl att han inte kan vara ensam hemma.

Han har bytt ägare och miljö några gånger och aldrig varit själv utan haft sällskap av människor eller andra djur.

Det gör att jag kan känna den där bundenheten jag var rädd för.

Å andra sidan ger han väldigt mycket kärlek och många glada skratt.

Italienare som han är älskar han sol och värme.

På sommaren älskar han att ligga i solen på altan eller också hittar han en solig plats på golvet inomhus.

Vi behöver aldrig fundera över om han är hungrig eller vill ha mat.

Då ställer han sig vid matskålen och tittar på oss.

Jag är hungrig och vill ha mat!

Men hallå!

Kan ni se något?

Skålen är ju tom!

Hör hur det ekar när jag slår på skålen.

Hör ni inte?

Fattar ni inte att jag vill ha mat NU!

Det var på tiden!

Efteråt är det gott med något ben eller annan hundgodis särskilt om det avnjutes på mattes mage.

Han försökte gömma det dessutom och körde runt med nosen på min då något ömma mage.

På natten är det matte som gäller och han ska minsann ligga så nära det bara är möjligt dessutom ibland under täcket.

Som att ha barn var det ja...

Han älskar lusthuset och  springer ofta dit och vill in även när vi inte är där.

Han fattar inte att vi nu har stängt och är där och försöker komma in.

Här kan man sitta och ta sig en cigarr...nä ben var det visst.

Husse är ju favoriten.

När han är borta är det inte roligt alls.

Då springer han runt och letar och tittar i fönstren, ligger på stolen i hallen och är väldigt bekymrad.

Ja ja, matte duger väl till en del om hon sitter och tittar på TV eller så, då är det henne jag sitter hos och helst i knät eller tätt bredvid.

Bara hon kunde sluta med de där stickorna...

Det är ju mig hon ska klappa.

Jag slår med tassen på henne och buffar med nosen på handen och för det mesta får jag som jag vill.

Ärligt talat är det till henne jag går när jag vill något för hon verkar fatta lite bättre vad jag vill än husse.

Fast hon är lite strängare och när hon säger "skarpen" då åker svansen in långt under magen.

Som sagt, som att ha barn...

 

När vi hade den här mattan kunde man nästan inte se honom där han låg.

Den var annars rätt rolig att snurra runt i...

Ibland blir jag sur när de tittar på TV och äter gott utan att ge mig eller inte klappar mig.

Då går jag till min korg som matte köpt på loppis och fixat kudde och täcke även det fyndat på loppis.

Snart är det jul och då får jag väl klä på mig det här eländet och lussa för barnen i mitt förra hem.

Alltid lika roligt att träffa dem.

Men jag har det rätt bra här där jag är nu.

Får vara "kung" och ha det lugnt och stilla.

Rena rama pensionärslivet!

God Jul på er! 

Voff!