lördag 12 mars 2016

Här kommer alla känslorna...

på en och samma gång. 
Eller som prins Daniel sa; 

mina känslor är lite all over the place.




Ja veckan har verkligen rört om känslorna på många sätt och som de kanske lite slitna orden säger så går ju sorg och glädje hand i hand. 
I början av veckan var jag med om en minnesstund över sonen till min nära väninna. En stund präglad av oerhörd sorg men också om rikedomen i ett mänskligt sett kort liv. 
En bild av en omtyckt, kreativ och duktig människa. Allt omslutet av fantastisk musik, sång och texter som varit en del av hans liv. Där dök Plura och Peter Johansson upp och gjorde strålande framträdanden. 
Vilken final med sången; 
the show must go on.
Och visst måste den det, men inte är det lätt.





Min egen vardag måste gå vidare trots att jag inte blivit återställd från axelbrottet. Dessa blommor från jobbet piggade upp mig lite när jag snällt fick inse att det gick inte att jobba heltid så där med en gång. Värken blev för svår. 
Nu har jag varit hemma en vecka och ska jobba halvtid ett par veckor. Sedan ska jag till ortopeden för utredning om jag fortfarande har ont. Som det ser ut är väl risken stor att jag drabbats av just frozen shoulder.




Det känns väl så där men jag får väl tänka att det kunde varit värre...
Men det är väldigt märkligt att vara sjukskriven när man inte varit det förut under sitt yrkesverksamma liv. Eller att inte leva sitt normala aktiva liv med många fritidsintressen.




Förra lördagen lämnade vi en matta till favoritloppisen och tänkte försöka åka hem utan att ha köpt med något. Visade sig vara lite svårt. Det blev denna lilla skål som jag tyckte var så söt och passar ju nu till påsk. Där köpte jag också begagnade påskägg som ska målas och dekoreras. Nog för att jag har ägg kvar sedan förra året men det är så roligt och man kan ju alltid ge bort och kanske glädja någon med dem.





Agerade sällskapsdam när Friherren hade ärende till stan och då passade vi på att besöka en loppis vi inte besökt på länge. En liten söt kanna, rätt lik Lena Linderholms, för en tjuga och äggkoppar för tre kr styck blev resultatet av det besöket.




Här är min senaste present jag fått av mellansonen, han med alla idéer. 
Återbruk alltihop och mycket användbart för mina juveler...



I torsdag tog vi en liten roadtripp fyra mil åt ett annat håll och en annan stad för att käka dagens lunch och pigga upp oss lite.
Friherren köpte två par nya jeans och jag köpte en jeanskjol på Kapp Ahl och hade lyckats hålla reda på både 25%-lappen och bonuslapp på 50 kr så den blev ju närmast gratis, eller kanske inte riktigt då men ändå...
Där finns flera underbara blomsterbutiker som man bara måste gå in och kika i. I en av dem hittade jag dessa glasägg med fjäder inuti och tänkte att de skulle bli fina i lampan i köket.




Och nog blev de det alltid.
Har plockat fram lite påskdekorationer men inte hela rubbet ännu.




Trodde solen skulle lysa över oss idag men därav blev intet. Jag har varit och köpt några småburkar med färg så jag ska måla några av de där äggen.
Det dröjer väl ännu ett tag innan jag får njuta av blåsippor så tills dess får min lilla Saint Paula glädja mig där i köksfönstret. En skojig sak som var helvit när jag köpte den men blir så här när den blommar åter.

Ha en fin helg alla rara bloggare och tack ännu en gång för uppmuntrande kommentarer.


9 kommentarer:

  1. Du har så rätt i att "sorgen och glädjen de vandra tillsammans..." och så är ju livet. Jag förstår att det blev känslosamt och med fin musik dessutom.
    Har själv haft tråkigheter i släkten och en begravning väntar i veckan. Man blir påmind hela tiden om livet skeenden!

    Så vacker blombukett, och så envist med din axel!
    Vilken påhittig son du har och så fint han har gjort till dej!

    Ha en fortsatt skön helg!
    Kram
    Lisa

    SvaraRadera
  2. Livet växlar mellan glädje och sorg och det enda vi kan göra är ju att hänga med, men ibland blir det ju extra tungt.
    Så tråkigt med din axel som bara krånglar för dig. Håller tummarna för att du snart ser någon förbättring ändå.
    Vilka fina glasägg du hittade, passar ju perfekt där i lampan.
    Nog är det svårt att gå på loppis utan att få med sig några fynd hem. Det finns ju alltid något som man fastnar för trots att man har så det räcker och blir över redan!
    Ha en fin söndag!
    Kram, Ann

    SvaraRadera
  3. Visst är det så...sorg och glädje går hand i hand. Vi har lite glädje framöver iaf...dop i april och bröllop i juli att se framemot ;))...så mycket fint du kommit över...jaa tänk, påsken är snart här, oj vad det går undan !!! Ha en fin dag/kväll ;))
    Kram bia

    SvaraRadera
  4. Ibland blir livet så tyst och stilla man kan höra en tår trilla,
    snart skiner solen åter och torkar tåren,
    men aldrig blir livet någonsin densamma . . . .

    Vardagen rullar på Rosmarie och vi med den, glada sorgsna händelser
    precis som livet, vi får göra så gott vi kan och hänga med.
    Söndagen har varit grå och disig och jag har varit slö och lat utan samvetskval. Lördagskvällen med barnbarn blev det dans hopp och skutt till 'Mello', inte konstigt att 'gamlingen' är seg i dag, hi hi hi ..
    Så fin skål med höna på och även glasägget, tummen upp.
    Om du ska gå in på en loppis måste du ha ögonbindel på dig, *fniss*

    Sköt om dig kramen/ Eva

    SvaraRadera
  5. Det var mycket på en gång. Så sorgligt
    när en ung människa går bort, men det blev
    en fin minnesstund. Jobbigt med din axel, bra och få börja på jobbet med mindre tid
    Fin kväll och kramar/AM

    SvaraRadera
  6. Jag säger som ovan: det var mycket på en gång. Än svårare att förstå när det är unga människor som lämnar jordelivet. Så fint av dina arbetskamrater att ge en blomsterbukett. Den behöver du tänker jag. Jag ler också lite när jag ser om er loppistur och det du skrev hos mig. Jo, nog är det lätt att man kommer hem med saker... Även det man inte behöver... men processen är ju halva nöjet. Kram och krya på dig.

    SvaraRadera
  7. Så tungt. Jag riktigt känner det när jag läser ditt inlägg. Jag ska på begravning nästa vecka. Dock inte en så ung människa. Så jag kan inte ens föreställa mig hur det vore om det var en ung människa i min närhet. Hur fortsätter man framåt?
    Många kramar till dig.
    Petra

    SvaraRadera
  8. Tung inledning med din väninnas son, det är aldrig så att man vänjer sig vid just sådana händelser......och det går varje gång upp för en att vilken tur att man inte vet som kommer att hända en framöver och alla andra.
    Frozen shoulder, det kontrollerade läkaren jag går till genom att göra två rörelser med min axel och så tryckte han uppifrån, allt för att försäkra sig om att det inte var det. Jag vet inte riktigt vad det är. Nu var ju jag med om den där olycksaliga olyckan för snart två år sedan och det blev ju aldrig bättre. Men nu är jag opererad och jag fick reda på efteråt att det var lite mer att göra därinne än man kunde se på röntgen. Jag hade bett och bett, på vårdcentralen här, att jag ville göra ultraljud, men jag fick inget gehör för det. När man i onsdags gick in i axeln såg man att mina bicepssenor var av, man har visst 2-3 stycken, plus att det var tillknycklat och pålagrat i axeln, så det gjorde ju att det var lite mer att göra. Men helt fantastiskt att det ändå gick så lättvindigt. Fast nu är ju resten kvar, sjukgymnastik och läkning och hela baletten. Och jag känner ju att jag har en axel, det känner jag men jag har inte tagit en enda morfintablett. Ännu. Åkte hemifrån ½6 på morgonen och var här hemma 4 på em och vi bor i Lysekil och jag opererades på Carlanderska.
    Så det finns hopp! Stå på dig. Och du vet ju också att om det bli op har man ingen aning om vad dom gör med en. Jag tittade på youtube innan, jag har inte ont av sånt här, men de medikamenter man har i slangarna är helt fenomenala!
    Nu blev jag långrandig men jag ville gärna berätta lite hur jag upplevde det! Det finns hopp!
    Kramar Agneta

    SvaraRadera
  9. Det var ett långt och intressant inlägg med många bottnar. Det är extra sorgligt när unga människor dör.
    Om det är FS underlättar cortisonsprutor, om det är ett "proffs" som ger dem. Vilken läkare som helst klarar tyvärr inte av det.
    Kram Bosse

    SvaraRadera