Carpe diem

Ett ganska slitet citat kanske, men i söndags var det precis det vi gjorde, fångade dagen. Med enkel matematik räknade jag ut att det var nu eller aldrig. Det var läge för att njuta av kanske höstens sista vackra dag. Nästa helg står annat på programmet och Allhelgonhelgen brukar sällan bjuda på något vackert höstväder precis.

Nu bor vi ju otroligt vackert och behöver egentligen inte förflytta oss särskilt långt vare sig för att se vatten eller utsikt, men ibland är det trevligt att besöka andra platser som är vackra och väl värda ett återkommande besök. 

Dagen började med att hela vår lilla stad var insvept i dimma men så fram på dagen lättade det och solen kom fram. Vårt mål för dagen blev en tur till Omberg.

Vi har passerat berget åtskilliga gånger varje år, men nu var det många år sedan vi gick uppför den långa backen för att sedan mötas av denna strålande utsikt.

Ibland vill man vara ensamma på en plats, men just denna dagen blev jag glad över att där var massor av människor som tänkt precis som vi. Så glädjande att människor i alla åldrar passade på att andas frisk luft och njöt av den härliga naturen.

Bilderna visar naturligtvis inte mycket av hur högt här är. Här lär vara över 260 m just där uppe där vi satt och drack vårt kaffe och över 170 m över Vättern som ni ser vid horisonten.

Just denna dagen var perfekt för att klättra upp i tornet och låta ögonen ta in hela omgivningen med i Östergötland, Tåkern, Vättern och även Västergötland.

Solen värmde och vi blev kvar här i flera timmar. Hela området är fyllt av historia och mycket finns att lära om platsen och platserna runt omkring. Här uppe på Hjässan finns en fornborg. En legend berättar att drottning Orma ska ha bott på berget för längesedan. 

På väg hem lyste solen så vackert på Alvastra klosterruin att vi bara måste stiga ur bilen och strosa runt lite bland valven. Det var också längesedan vi gick där.

Ett minne från denna plats är en konsert som jag deltog i. Vi stod visserligen under tak, men de få som tog sig hit stod i ett galet hällregn. Den väg som vi sedan körde hem på rasade under natten samman några timmar efter vi passerad.

Klostret grundades 1143 av munkar från det franska klostret Clairvaux och varade fram till 1530 då det upplöstes i samband med reformationen.

Tänk om murarna kunde tala...

"Det är kvinnan bakom allt..." så sägs det ju, och även tydligen i tillkomsten av detta kloster. Ulvhild Håkansdotter, maka till kung Sverker, lär vara den som bjöd in munkarna till Sverige.

Här dog 1344 också Heliga Birgittas man Ulf. Hit hade han dragit sig tillbaka efter att de båda bestämt sig för att leva klosterliv. Fast man kan ju undra hur det var med den saken eftersom Birgitta själv flyttade in i ett hus i närheten av Alvastra klosterområde.

Det lär också vara här hon hade en del av sina uppenbarelser.

Så gick det som det gick..sten från klosterbyggnaden användes från 1544 till byggandet av Vadstena slott och på 1570-talet använde Per Brahe d.ä. material härifrån till byggandet av Visingsborg på Visingsö. 

Hur som helst är detta en vacker plats att besöka, så passa på nästa gång du passerar.

 Av all växtlighet runt omkring förstod jag att jag bara måste åka hit på våren och sommaren när alla blommor blommar.

Några rosor fanns där fortfarande.

Här fanns så många vackra vrår att fästa blicken på.

 Just idag känns det svårt men ändå på något sätt tvingande att skriva om något positivt och om det vackra i livet. En dag som denna känns livet så sprött och skört som stråna på bilden. Måste man gå i kloster för att komma undan all ondska som kryper allt närmre min lilla skyddade värld? Hur och när ska godhet, medmänsklighet och värme dominera tidningsrubrikerna? 

Tankarna går till alla drabbade i Trollhättan.

Ta hand om varandra!